Premiär på lekplatsen!

Idag var vi bara tvungna att gå ut i det fina vädret och prova på lekplatsen! Eller tja, prova på en av alla lekplatser här finns. Finns faktiskt ovanligt många att välja bland, och det är ju kul! Kevin kändes såklart alldeles för liten för det mesta, men nån gång måste ju vara den första!

På väg till lekplatsen satte vi oss spanade in några tusenskönor som tittat fram på en gräsmatta. Kevin skulle plocka alla han såg, och gärna äta dem samtidigt. Efter x antal tillsägningar fick han smaka gräs, vad gör man liksom??? Det var sådär.... Kevin övergick till att pilla med blommorna.

Lilla handen plockat blommor.... Nam nam?

Kevin fick en blomma att ha med sig i vagnen och den var mycket intressant. Det lustiga var att denna blomma åt han inte, eller ens försökte äta. Inte som de andra på gräsmattan. Denna blomma var tydligen speciell, den fick följa med ända till lekplatsen, omassakerad!

Det första vi provade när vi kom fram till lekplatsen var babygungan. Denna har han iofs fått prova på tidigare, men alltid med samma resultat - hyperkul! Det blir dock ännu roligare om pappa är med och busar, men idag hade Kevin bara mamma och tusenskönan som publik. Kevin hade solen rakt i ögonen större delen av tiden, men även om han blundade så skrattade han så han kiknade!

Sen fortsatte barnsliga mamman att placera ut Kevin på diverse godbitar på lekplatsen. Tornet till rutschkanan blev nästa erövring, och Kevin intog sin borg på ett nästintill kungligt sätt. Såg mest belåten ut hela tiden.













Givetvis var mamma även tvungen att prova själva rutschkanan också på Kevin, man kan ju inte vara på en lekplats utan att ha fått prova på den! Rutschkanan var verkligen i babyformat, så det funkade fint att åka med hjälp av mamma ner. Efter en stund åkte Kevin nästan själv, och skrattade gott varje gång det kittlade till i magen!

Det är så fantastiskt att se denna enorma upptäckarglädje som barn i den här åldern har. Varje ny sak ska vridas och vändas på, varje smula ska kännas på. Minsta avvikelse registreras i bebishjärnan och lilla handen flyger ut i raketfart och roffar åt sig. Inte så konstigt att ett helt hav av gräs blir så otroligt kul!

Pusskalas!

Bebispussar... finns det nåt mysigare? Blött, ja! Kladdigt? Alldeles säkert. Och med en lätt touch av smörgåsrån och Lätta. Men alldeles, alldeles underbart!

Kevin har kommit på det fina med att pussas. När mamma eller pappa snällt frågar om de får en puss så flinar han lite. Vänder kanske bort huvudet först och ser busig ut. Sen kanske man frågar igen. "Kaaan inte mamma få en puss?". Hela ungen lyser av glädje och vänder tillbaka huvudet mot en, och har man då tur så öppnar han hela munnen, blundar och smack! Bebispuss! Han vet att vi alltid frågar tills vi får en puss, och denna lilla lek tycker Kevin är väldigt rolig.

Kan pappa få en puss?? Kevin funderar....













Jaa, pappa får en puss!!

Han har även lärt sig att kramas och gosa. Han gosar med allting. "Gosa med kudden", säger vi, och lilla huvudet åker ner i kudden. "Gosa med mamma/pappa", samma sak där. Mys mys mys! Och världens leende på läpparna. Han kan på eget initiativ lägga sig platt på mage och gosa med mattan. Han har försökt med klinkersen också i köket men där förstod han nog att gosigare kan man ha det, haha.













Gosa med pappa!

Mammas nya lekkamrat

Ett av mina stora intressen är att fotografera. Jag har alltid tyckt att det varit roligt, men inte varit särskilt insatt. Fick jag en bra bild var det mer tur än skicklighet. Och jag hade ingen aning om vad bländare eller slutarhastighet var för något. Efterhand växte intresset och det första jag insåg var hur mycket ljuset betyder för att en bild ska bli lyckad.

Min första kompaktkamera var en Olympus Camedia C-720 ultra zoom, och med den växte intresset för digitalfotografering. Allt var plötsligt mycket lättare. Man kunde se bilderna redan innan de framkallats, man kunde ta många fler bilder och radera de sämsta, om och om igen, tills man fått "den perfekta bilden".

Men tekniken slutar ju inte här. När jag sedan fick nys om digitala systemkameror, om hur mycket man som användare kunde påverka en bild, hur man i förväg kunde planera exakt hur bildkompositionen skulle se ut, så slog jag till på en Canon EOS 300D. Och jag var i sjunde himlen. Nu var det slut på att fega med Auto-inställningar, här skulle jag själv tala om för kameran hur den skulle arbeta. Vilka ljusförhållanden som råder, var i bilen jag vill lägga fokus och hur lång slutartid jag vill ha. Jag var chef. Boss. In charge. Systemkameran svarar dessutom blixtsnabbt, så chansen att frysa snabba rörelser med knivskarp skärpa ökade nu markant. Det blev mer utmanande och mycket roligare att ta bilder. Och mycket svårare. Och total kaos i början innan man fattade hur kameran funkade.

Efter ca 7000 exponeringar känner jag mig inte ens halvlärd. Men självlärd. Och lärd av misstag. Hade inga direkta planer på att uppgradera min pärla, men vet ni vad!? Min kära sambo ger mig en ny kamera i födelsedagspresent! Näst-näst-uppföljaren till EOS 300D, nämligen Canon EOS 400D! Jag orkar inte tala om vad som skiljer den mot min förra, och jag tror ingen orkar läsa det heller. Det räcker med att säga att där är skillnad. Och jag är stormförtjust!

Det första uppdraget blev provbilder på mitt favoritmotiv - Kevin såklart! Utan någon som helst planering knäppte jag av en serie bilder på hans 10-månaders dag. Resultatet är tilltalande.



















Tänk vilken dröm att kunna utveckla intresset. Gå nån kurs kanske. Lära sig ordentligt och inte bara leka som jag gör. Eller tänk att få jobba som fotograf! Kunna försörja sig på sin hobby! Låter som värsta utopin. Men drömma kan man ju. Under tiden kommer jag fortsätta att leka.




















Långt innan Kevin kom drömde jag om att fota barn, helst egna, men den chansen visste man ju aldrig om man fick. Men nu är han här och hittills klagar han inte när mamma tar fram kameran. Tvärtom så tjuter han av lycka när han ser den! Kanske blir han mamma upp i dagen? Jag tjuter också när jag ser den... haha

Första krokusen

Trots att mamma och pappa var (är fortfarande) sjuka, så tyckte mamma det var en god idé att visa Kevin de första krokusarna som kommit upp i trädgården. Dessa såg iofs dagens ljus redan i slutet av januari, eftersom krokusar endast har koll på temperatur och inte månad eller ens årstid(!). Men då kändes det lite tidigt för en första vårbild när man knappt hunnit svälja julskinkan.

Kevin tyckte det var fantastiskt att få känna och dra i de små blommorna, och han var förvånandsvärt snäll mot dem! Inte alls så makaber som han kan vara mot mammas vackra krukväxter inomhus...













Efter att ha spanat in blommorna fick Kevin prova sina första skor utomhus! Knaggligt och lite svårt tyckte Kevin det var att trampa runt i singeln med pappa bakom, men med bestämd min fortsatte han och fick upp farten.


















Till slut fick han sitta och filosofera lite i vårsolen, han verkade trivas hur bra som helst ute på gräsmattan och bland blommorna. Nu ska bara mamma och pappa bli friska också sen ska vi ut och upptäcka alla nya spännande saker som väntar i naturen. Nästan bakom knuten hemma ligger nämligen ett fantastiskt vackert naturområde - Skrylle, där mamma och pappa tidigare brukade promenera. Oftast blev det en rykande varm kopp choklad efteråt, eller en våffla... Ja vaddå, man har ju motionerat! :-D

Det ska vi definitivt ta upp igen när solen så smått börjar värma igen!

Är man en bloggare nu?

Läste nånstans att det finns över 100 000 registrerade bloggare i Sverige. Hade någon bett mig gissa hade jag gissat att det var betydligt fler, eftersom det känns som om var och varannan människa bloggar nuförtiden.

Så, nu är jag i alla fall en av dem. En i mängden. Man kan bara spekulera om varför det plötsligt blivit så populärt? Bloggar man för att man vill bli sedd? Få respons på sina åsikter och funderingar? Eller för att ventillera sig? Kanske en blandning? Kanske är man nyfiken på vad alla andra skriver? Egentligen spelar det ju ingen större roll.

För min egen del känns det som ett bra sätt att dokumentera och föreviga den första tiden i Kevins liv. Kevin är min son, drygt 9 månader gammal, och redan ett yrväder av rang. Många undrar kanske redan varför jag inte började blogga när han föddes, om jag nu vill "dokumentera och föreviga" den första tiden för att citera mig själv. Okej, okej.... Jag insåg väl det för sent då att det kunde vara en kul idé. Trots alla förfrågningar och påtryckningar från omgivningen.

NU BLOGGAR JAG! I' am a blogger! Nu kör vi!

Vi börjar med det käraste jag har - Kevin. Född en torsdag på Lunds KK den 18:e maj 2006.

Torsdagsbarn sliter tungt, och gör fin karriär sägs det. Den som är född på en torsdag är gärna energisk och snabb i vändningarna.

Jodå, energi har han så det räcker och blir över. Och ännu kryper han inte ens!

Idag skrämde han halvt ihjäl en stackars mamma som vi fikade med, haha. Kevin var överlag på bra humör, men tyckte att det var en god idé att uttrycka visst missnöje med ett av sina höga C-skrik. Han hade ju ändå suttit på samma stol i säkert 5 minuter... jue. (Sa ju att han var ett yrväder av rang!)

Well well, barn är olika. Nya utmaningar, nya saker att upptäcka och utforska, gärna var 5:e minut. Då är Kevin helnöjd. Tur att man har gott om fantasi, eller?