Mammas nya lekkamrat

Ett av mina stora intressen är att fotografera. Jag har alltid tyckt att det varit roligt, men inte varit särskilt insatt. Fick jag en bra bild var det mer tur än skicklighet. Och jag hade ingen aning om vad bländare eller slutarhastighet var för något. Efterhand växte intresset och det första jag insåg var hur mycket ljuset betyder för att en bild ska bli lyckad.

Min första kompaktkamera var en Olympus Camedia C-720 ultra zoom, och med den växte intresset för digitalfotografering. Allt var plötsligt mycket lättare. Man kunde se bilderna redan innan de framkallats, man kunde ta många fler bilder och radera de sämsta, om och om igen, tills man fått "den perfekta bilden".

Men tekniken slutar ju inte här. När jag sedan fick nys om digitala systemkameror, om hur mycket man som användare kunde påverka en bild, hur man i förväg kunde planera exakt hur bildkompositionen skulle se ut, så slog jag till på en Canon EOS 300D. Och jag var i sjunde himlen. Nu var det slut på att fega med Auto-inställningar, här skulle jag själv tala om för kameran hur den skulle arbeta. Vilka ljusförhållanden som råder, var i bilen jag vill lägga fokus och hur lång slutartid jag vill ha. Jag var chef. Boss. In charge. Systemkameran svarar dessutom blixtsnabbt, så chansen att frysa snabba rörelser med knivskarp skärpa ökade nu markant. Det blev mer utmanande och mycket roligare att ta bilder. Och mycket svårare. Och total kaos i början innan man fattade hur kameran funkade.

Efter ca 7000 exponeringar känner jag mig inte ens halvlärd. Men självlärd. Och lärd av misstag. Hade inga direkta planer på att uppgradera min pärla, men vet ni vad!? Min kära sambo ger mig en ny kamera i födelsedagspresent! Näst-näst-uppföljaren till EOS 300D, nämligen Canon EOS 400D! Jag orkar inte tala om vad som skiljer den mot min förra, och jag tror ingen orkar läsa det heller. Det räcker med att säga att där är skillnad. Och jag är stormförtjust!

Det första uppdraget blev provbilder på mitt favoritmotiv - Kevin såklart! Utan någon som helst planering knäppte jag av en serie bilder på hans 10-månaders dag. Resultatet är tilltalande.



















Tänk vilken dröm att kunna utveckla intresset. Gå nån kurs kanske. Lära sig ordentligt och inte bara leka som jag gör. Eller tänk att få jobba som fotograf! Kunna försörja sig på sin hobby! Låter som värsta utopin. Men drömma kan man ju. Under tiden kommer jag fortsätta att leka.




















Långt innan Kevin kom drömde jag om att fota barn, helst egna, men den chansen visste man ju aldrig om man fick. Men nu är han här och hittills klagar han inte när mamma tar fram kameran. Tvärtom så tjuter han av lycka när han ser den! Kanske blir han mamma upp i dagen? Jag tjuter också när jag ser den... haha