söndag 2 september 2007

Tillbaka till verkligheten

Två veckor har gått sen vi för första gången besökte Kevins förskola. De två inskolningsveckorna är klara och Kevin ska nu kunna lämnas bort på heltid till, vad jag känner, nästan främmande människor. Tanken är minst sagt skrämmande.

Förskolebarn

Inskolningsveckorna har iofs gått bra. Första veckan var inga problem alls för vår flörtis Kevin, som mer än gärna var på förskolan och tog för sig av leksaker, charmade fröknar och utforskade sin nya miljö. Vi kände en enorm lättnad för att allting verkade gå så bra, men ändå innerst inne visste jag att vi inte kunde ta ut en seger i förskott. Och rätt fick jag.

Inte ska ni lämna mig, mamma?

Andra veckan anade Kevin oråd, han började förstå ordentligt vad det var frågan om, och han kände sig osäker. Han började gnälla redan innan vi kommit innanför dörren, han klamrade sig fast vid mig som han aldrig tidigare gjort. Och när jag gick gjorde jag det till gallskrik och med jordens största klump i halsen. Men som tur är så lugnade han sig snabbare för var dag som gick. Han är fortfarande ledsen när vi går, men han äter bra, skrattar och är glad på dagen och han sover bra på förskolan. Det tar jag som ett bra tecken.

Jag som är så här liten?

Förresten så sover han kanske lite väl bra. Han är jättetrött på förmiddagen och vill gärna ta sig en liten extralur innan lunch, vilket han inte gör när han är hemma. Så visst är det jättejobbigt för honom också. Att Kevin är inskolad innebär att jag ska börja jobba. Återvända till verkligheten. Kanske. Efter en semester på nästan 16 månader! Iofs så är det lugnare att jobba, så nån semester har jag ju knappt haft när jag tänker efter. Men det har ju varit värt allt slit tusenfalt. Imorgon gäller det alltså, tillbaka till arbetet. Med blandade känslor. Min lilla kille börjar ett eget liv.